Jag sitter vid frukostbordet. Iris, 6 år, sitter bredvid mig. Vi äter fil med havregryn. Det är en ganska tråkig frukost så vi lägger i äppelmos. Det blir lyxigare då. Vi växlar ett och annat ord.
I en annan del av huset är det någon som duschar, annars är det tyst. Iris gungar med fötterna under stolen. Hon slår i stolsbenet ett par gånger, sen tittar hon på mig med stora ögon och frågar:
– Vad var det?
– Ingen aning, säger jag.
Jag spelar med. Vi tittar på varandra mystiskt, koncentrerat. Som om vi tillsammans försökte lösa en gåta. Sen tar jag min fot och knackar den lätt mot golvet tre gånger.
– Hörde du? Frågar jag.
– Ja, säger hon. Hennes ögon blir ännu större. Hon är på helspänn.
– Det kan ju inte ha varit Aron, funderar hon högt.
Han sover ju. Mamma duschar. Det hör man. Jag inser att det här inte är en lek. För Iris är det på allvar. Hennes engagemang tar mig med. Jag är där, bredvid henne. Vi delar på stunden, bara hon och jag. I en annan värld.
Illusionen bryts plötsligt. Det skramlar till, en tonåring brölar förbi. Vi är tillbaka. I vardagen. Synd, tänker jag. Det var en fin stund. Den ska jag lägga i en liten ask och spara inför framtiden.
10000 meter upp i luften. Jag har ätit en onödigt dyr smörgås och druckit kaffe i en pappersmugg. Jag är på tjänsteresa, på väg till Mumbai, en av världens största städer. En plats jag aldrig varit tidigare. Jag arbetar med film och skall besöka Bollywood.
Jag älskar film. Så har det alltid varit. Kommer alltid att vara.
Film är mitt arbete, men det är också mitt liv. Jag älskar film. Så har det alltid varit. Kommer alltid att vara.
Jag funderar på varför. Kanske är det en flykt från verkligheten tänker jag cyniskt. Sen tänker jag efter lite och inser att det egentligen handlar om att få göra en resa. In i en annan värld. Där jag kan vara någon annan, uppleva känslor, se platser och träffa människor som jag aldrig skulle upplevt annars. Jag blir rikare så.
Jag tänker att det finns likheter med det jag gör just nu. Jag är ju på resa. Till en annan värld. Faktiskt. Det borde vara samma sak. Det borde kännas på samma sätt. Men det gör det inte.
Jag blir avbruten av en överdrivet artig flygvärdinna. Hon erbjuder kaffe, jag tackar ja. Jag kämpar med att få tankarna på plats när en kort våg av längtan efter barnen gör att jag plockar fram minnet från frukostbordet.
Mysteriet som vi delade där. Det känns bra. Det gör mig lugn. Då faller allt på plats. Jag ser svaret i Iris ögon, fästa vid mina. De säger: Det är stort att besöka en annan värld, men större att göra det tillsammans.
Ville Jegerhjelm – Film på Gotland
Ur Fårösund Filmstudios vårprogram 2019